Hosta

Kom i säng vid midnatt.

Helt slutkörd.

Uppe vid 02.35…

Omöjligt att somna om i liggande.

Read Full Post »

Tröst

Var hos doktorn bara för en kontroll idag. Han beslutade på stående fot att operera. Och första lediga tid i agendan fanns i september. Det dög inte. Korrigeringen var tvunget att ske tidigare. Så, han bokade in mig på extratid imorgon förmiddag. Hoppsan.

Tröstar mig därför med lite favvogodis ikväll. Alla missbrukare har sina ursäkter.

Read Full Post »

Klimakterie

” – Vallningen beror på att hjärnan tillfälligt vill sänka den centrala kroppstemperaturen, förklarar han. Om termostaten ställs ned från normala 37 grader inombords till 36 grader – klart att du känner dig alldeles förskräckligt varm. Blodvallningen brukar pågå någon minut, och sen börjar man svettas och känna sig överhettad på bröstet och överarmarna, i nacken, hårbotten och ansiktet. Det är så kroppen gör sig av med överskottsenergin.” Saxat från SvD

Överhettad? Vilket understatement!

Dagtid är jag mest fascinerad. Hur värmevallningarna kan komma på en nanosekund och det utan minsta ansträngning. Närsomhelst. Både i aktivitet och i vila. Från ingenstans hettar hela kroppen, framförallt upptill och sen går det lika fort över. Tror inte att jag rodnar eller flushar och jag klagar inte på att jag blir våt av svett dagtid.

Det är nätterna! Jesus Amalia vilken pärs. Ska man verkligen behöva ha det såhär? Vakna i snitt varannan timme och känna sig sådär som när man av alla anledningar för sin överlevnad måste rusa ut ur en bastu. Jag tvärvaknar och måste. Så känns det. Och det är då jag upptäcker rännilar av svett på hals och bröstkorg. Alldeles genomvåt.

Läser nu att det är alldeles normalt att ha processen i fem år. Somliga är drabbade under 20 års tid. Skulle inte tro det. Jag har inte haft en ordentlig sömnkurva sen i oktober. Tre månader, det räcker.

Read Full Post »

Tokmanual

 Det är för väl att man på 60′-talet saknade diagnoslexikon som DSM. Annars hade bergis jag själv sorterat under någon förklaring. När det egentligen var min uppväxt, miljö, mina ledare och förebilder som gjorde mig orolig som barn. Vilken unge i femårsåldern skulle förresten inte må pyton av att fadersfiguren dog och modern skrek ut sin sorg?

Diskussionen om diagnoser lär ta ny fart när DSM-5 tas i bruk. Diagnoser är så mycket. De ger identitet, ofta en lättnad, ibland ett stigma. De är grund för behandling och stöd från samhället, ett gemensamt språk, resultatet av en berättelse, i några fall ett misstag. De förenklar en komplex verklighet och sätter gränser för vad som är ”normalt”. DSM-5  kommer att ha stort inflytande över hur mänskligt lidande kategoriseras och förklaras.

Jag hörde idag talas om en ny diagnos där barn som har mer än tre utbrott i veckan skall sorteras in i en krånglig förklaringsmodell. Vilken ålder tänker jag? Hur utreds de? Under hur lång tid? Och – vad får föräldrarna för diagnos? MÅSTE det verkligen vara sjukt när barn protesterar ofta?

Nej, det var det inte i mitt fall.

Read Full Post »

Fotnot

Måste uppsöka en ortopedtekniker som hjälper mina fötter rätt, och det pronto. I åratal, för att inte säga hela livet har jag besvärats med motstånd från tassarna. Det är nåt knas med nedtrampet. Och det är stört omöjligt att skaffa nya dojjor, oavsett material och form utan att jag får skav. Kan inte ens återanvända fjolårets utan att återigen åka på blåsbildning och sår.

Gåendet jag sysslar med har ju sedan maj månad kostat mig både smärt/sår/blås-helvete och slantar. Walkingskorna är av bästa klass och gjorde därmed hål i plånkan. Jag har tejpat, särat, satt på tutor, bomull och silikon. Tills jag återfann mina fingerstrumpor och har kört dem på varje gåpass.

Den gångna veckan har jag traskat 4.5mil på avsatt tid i just walkingsyfte, förutom lite kortare hundpromenader i vardagsskor däremellan. Och trots skoskav på höger lilltå får man ju säga. För det hinner bara läka, så har jag ett nytt igen.

Idag kom jag bara ut på gården så fick jag vända och byta till lätta sommarsandaler. Det kändes som om jag hade en Morakniv genom högerfoten. Så gick vi i alla fall 7 km och det var inte förrän jag hade varit på jobbet i ett par timmar som jag undersökte problemet. Vid det laget dunkade det i hela foten.

Man tackar. Varfylld lilltå på klotrund högerfot. Generell rodnad och svullnad och tecken till sepsis. Pga ryggproblematik petar jag ju i mig en hel del smärtlindring, så det kan kanske förklara en del, men till slut blev det gnälligt. Rena tokerierna förstås. Har arbetat hela helgen med sjukvårdsrådgivning och pratat med folk som kanske inte ens spelat i samma division och ändå blev det kollegornas avgörande. De satte upp mig på jouren. Och doktorn som tillika är chef över oss, skrattade. Innan hon skrev ut bredspektrum. I fulldos för de kommande tio dagarna.

Skomakarns barn…

Read Full Post »

Trött

Man vänjer sig fort av vid tempot jag hade från augusti till februari. Arbete på två ställen som innebar jobb i 12-dagarspass innan det blev andningshål emellan. Sedan halva februari har jag inte jobbat mer än fem dagar i sträck och inga helger.

Tills den här. Nu har jag knegat både lördag och söndag och därmed jobbat i en sjudagars. Och är så trött att mina kläder känns blyinfattade. Jag har uppenbarligen bangat ur. Inte bra.

Read Full Post »

Singelliv

Men fy fan för korrugerad plåt! Det var kanske sista försommaren som jag skurade min balkong. I de där vågvecken som min balkong utgör, ansamlas inte nådigt med smuts, grönmögel och annat oidentifierbart. Och, i min värld är naturligtvis inte balkongen brukbar förrän alla veck är urtorkade.

Kom knappt upp. Jag har inte bara diskbråck och spinalstenos på bredden och längden, jag är ju för tung också. Skura räcket och olja golvet stående är omöjligt. Alltså, blev jag invalid på kuppen. Nu släpar högerbenet efter mig. Som Quasimodo.

Det gör mig galen det här singellivet. Jag är inte gjord för att dra runt precis allting själv. Det är vare sig roligt eller mänskligt. Inte för att jag vill ha nån som skurar åt mig, inte alls, det har jag ändå skött ensam i alla år. Nä, det är allt det där runtomkring. Nån att säga ”det” åt och prata med. Nån som bär åt mig. Mäter, skruvar, spikar och är händig. Och nån som hjälper mig upp om jag fastnar. Hade en handyman ett tag, trodde jag.

Samtidigt inser jag att jag kanske blir en av dem som spär på statistiken. Det är bekvämt att vara ensam på samma gång. Eller i alla fall väldigt obekvämt att tänka sig en omstart. Jag kanske blir som en gammal nucka. Som trivs allena. Som hittar andra värden i livet. Gud kanske. Nej, men som får fokus på annan värdegrund. Det låter trist, men blir såklart enkelt.

Fast, då får jag sluta att skura korrugerad plåt.

Read Full Post »

Positivt tänkande

En kväll i ögonmigränets tecken. Vilken tur, att det kom idag och inte när man är ledig…

Read Full Post »