- Njae ha ha, mina barn är väl  sugna på semlor bara.

Undrar vad hon skulle ha frågat om det var kondomer han köpte. Eller vaselin…

Något han glömde när jag “kom in” i ärendet. Min magkänsla sa plötsligt att femtonåringar som handleder andra jämnåriga mellan Visa och PayPal behöver kollas upp. Då förde han digitalt samtal i långa haranger på korrekt grammatisk svenska med undertecknad. Och han ville förstås inte lämna ut vare sig sitt eller “mammas” namn och nummer.

Han ville heller inte kommentera länken till den gräsliga våldporrsidan som hans id på youtube och Skype var utrustad med.

Jag har sett en del porr i mitt liv, varför ska man hymla med det. Och jag har mognat förbi föreställningen att man ska/bör/måste skydda unga individer från sådant. Jag förstår tillomed och kan tillstå idag, att det “kan vara” okej. Bara man väljer sådant som är inom ramen för normalt.

Snubbens länk styrde in mig i rena traumat. Aldrig, inte ens i min vildaste fantasi har jag hittat på värre. Tyvärr har jag dessutom både träffat sexualförbrytare och bläddrat i ett å annat dokument som vidgat vyerna för hur in i bänken galet människor “kan” bete sig. Turligt nog hade ynglingen omkring inte upptäckt länkeländet. Femton år och länka till förnedring, våld och trauma känns farligt. Mycket farligt.

Här ute på nätet är det sjukt på sina håll. Jag och en kompis gick en datakurs på ett studieförbund i mitten av åttiotalet. Ingen i kursen hade egen dator. Det vi hade gemensamt var nyfikenheten på vad det kunde innebära i hemmiljö. Vi fick lära oss att jämföra en dator med en bibbla. Om man satte en tråd till varje bok inne i bibblan och drog ändarna ut genom entrén, så skulle det vara viktigt med kunskapen om hur man söker rätt “bok” – alltså i vilken tråd man skulle dra. Internet ansågs vara en vuxenkälla till kunskap.

Tjugofem, nästan trettio år senare är det ungdomarnas arena. Och där blir de, om man inte passar sig: ruskigt uppfuckade. Av vuxenfolk som är sjuka. Man kan oroa sig för mindre.

Så lever jag också. Med tryggheten att jag kan välja själv. Att jag “kan” ge upp. Snubben har trots allt gjort en mer symaptisk flykt än den jag tänker mig, men jag tror att den är född ur ungefär densamma. Dvs att “om” man möter väggen, så finns det parametrar som styr att man ändå inte väljer fosterställning eller träfrack. Självrespekt kanske. Och kontrollbehov. Paradoxalt, men ändå. Egna val är frihet.

Som det ska va´

Kom då att tänka på pizzerian i mitt kvarter. Som har svenne-nischat sig. Där kan man få pizza med köttbullar&mos, grillkorv&pommesfrites eller kokt korv & räksallad. Efterfrågan styr urvalen. Och det är väl också därför de säljer en variant med Marabou Mjölkchoklad & MarshMallows.

Vet inte varför, men sånt får mig att gapskratta.

Nu är det kärlek i luften igen. En annan mig närstående (nästan-)femtonåring är kär. Och ska för alltid älska objektet ifråga.

Är på så många vis tacksam att jag slipper bli och vara ung igen. Det där var en jävla tid. Åldern mellan barn och vuxen. När känslorna var elektriskt heta och starka. När man inte hade några referenser utan trodde blint på allt som kändes. Att vara mer än vuxen, tillomed halvgammal – är rätt okej ändå.

Och fotvårdaren som jag har skrivit om förr. Fyrahundraspänn för att fila litegranna och klippa lite nagglar på gamlingars tassar. I allmänutrymmen där både vatten, el, tvål och frotté redan finns tillgängligt. Samma pris som på stan. Där fotvårdarna betalar sin egen hyra, köper hygienartiklar och tvättar sina handdukar. Skämskuddarna blir slitna…

Ja, och sen har vi IcaKuriren och ÅretRunt. Nu får de chefredaktörerna varsitt attesterat brev. Ruttnat var lägesbeskrivningen.

ÅretRunt (klickbar länk)

Underbart. Nu har det vänt på riktigt!

Jag är ju som sagt utlånad till ett ställe. För att göra en specifik sak. Det kräver ingen yrkesinriktad klädsel. Jag är mig själv. Och först tänkte jag inte på det, med namn och titel-skylt. Sen blev det en grej. Undrar man vem jag är får man närma sig. De jag avlastar vet förstås vem jag är, och några tätt intill, men det är så mycket folk där att alla ju inte kan hålla reda på just min uppgift.

Har lagt märke till en person som tar mycket stort utrymme. En såndär som ser det som självklart att alla blickar ska riktas mot henne när hon uppenbarar sig. Hon vill bli sedd helt enkelt för att hon ser det som sin rättighet. För att upprätthålla sådan position krävs det att man uppdaterar sig. Och det gör hon. Med att basunera ut både sitt status på wordfeud, på valet av lunchmat och vad ungarna utbildar sig vid varje rastsammakomst. Till både dem som vill höra, och oss andra. Mig har hon aldrig sett. Såklart. Såna människor ser inga andra än sig själva.

I den här hålan vet människor som jag själv  inte känner, ibland ändå vem jag är. Det är böckerna. Och det är skrået. På min tillfälliga arbetsplats har det blivit så. Att man plötsligt börjar prata med med mig som om vi var bekanta. Och jag förstår att djungeltelegrafen, eller vad det nu är, har signalerat. Det hände sig häromdagen. Att någon pratade om mina sidouppdrag. Och plötsligt vaknade ovanstående spejskrävande individ. Det var frågor och prat om mina uppdrag inom kriminalvården. Vart exakt hade jag varit och varför. Frågan just hon ställde roar mig än.

- Vad hjälpte du till med där då?

- Eh, hjälpte till?

- Ja, har du haft nån sekreterarroll eller vad har du gjort?

Insåg plötsligt att en lakansfabrikör där ute måste ha konkat under vägen. Eller så har hans produkter tappat i kvalitet. Jag har nämligen ett underlakan som har hängt med i hela 37år. Och hållt färgen. Vita linnelakan kan ju hålla över flera generationer, men knappast moderna och färgade. Jag fick ett påslakanset i klapp den julen när jag var tretton år. Påslakanet fick min hund på en filt i sin korg för x antal år sedan och örngotten har väl blivit kastade, men underlakanet är som sagt kvar. Det är det mörkblåa i högen. Inte en söm är trasig. Inga hål nånstans. Det är knappt slitet och det jag mest undrar över är: hur sjutton har det kunnat hålla färgen!?